Den amerikanska presidenten och jag

Alla som känner mig vet att jag har sjukt lätt för att snöa in i olika tvserier.

Just nu är min varande obsession the West Wing. Den är så smart, och jag hänger bara med i knappt hälften dom pratar om när dom snackar om alla politiska beslut och så. Det är en stor del i serien, men jag ser den mest för det dramatiska som är, dialogen dom har, hur snygg den är. Alla karraktärer har ett djup och jag gissar att när jag har sett klart de fem säsonger jag har kvar kommer det kännas som att jag har förlorat de bäsa av vänner. Men som sagt, jag har nästan fem hela säsonger kvar att se, och jag kommer gå och längta efter dem i sommar.

(lite spoilers kommer här..)
Här för några nätter sedan kom jag till säsongsfinalen av säsong 2. När mrs. Landingham precis har dött i en tragisk olycka, staffen ska just outa presidentens sjukdom, samtidigt som det börjar närma sig nästa val, och allmänheten vill veta om presidenten ska ställa upp igen. Pressat schema skulle man kunna säga, som en vanlig dag där i Vita huset.

Jag låg och grät en skvätt när vi fick se begravningen, och presidenten tänkte tillbaka till när han lärde känna Landingham. Men när slutscenen kom! Det var så mäktigt! Introt till Brothers in Arms börjar spela, presidenten går ut i stormen, kostymklädda män går i korridorerna i Vita huset, en bil kommer och hämtar honom till presskonferensen. Det är så mäktigt filmat. När man ser CJ, Josh och Sam stå brevid varandra, Leo säger till Toby "watch this" när presidenten får frågan om han ska ställa upp igen..

Serien är helt fenomenal. Aaron Sorkin är ett geni. Jag vet inte mer vad jag kan säga om saken. Se själva, det går inte att inte bli hänförd.