April April...

April kom, och har snart gått. Satan vad tiden går fort när man jobbar som en tok! Och när jag inte har jobbat så har jag varit så upptagen med annat att jag knappt har hunnit med mig själv. Njä, det var kanske en överdrift, men när jag igår kopplade upp käre blåe Joss på internet för första gången på över två veckor igår fick han fnatt av alla uppdateringar.

Den här våren har jag jobbat kring 160 timmar i månaden. Ett vanligt heltidsjobb, visst, men i en restaurang känns det i hela kroppen. Speciellt när man under en middag springer upp och ner för en trapp varje gång man går till ett bord för att prata med gäster, då får man några steg i kroppen. Och när jag sen har slutat tidigast 1 på natten nästan varje lördag sen nyår, så...

Men jag ska inte klaga. Det kommer att sitta fint i reskassan, eller framförallt när jag kommer hem, alla dessa timmar. Och förhoppningsvis kommer jag att se tillbaka på säsongen som sjukt lärorik. För det har den varit! Det lilla mellansäsongsjobbet, som det skulle vara.

Har faktiskt oxå hunnit med en liten semester! Var upp till dom stora fjällen förra veckan för att titta till läget där. Långa och många backar att pista kan jag säga, och ändå var jag bara med typ halva tiden när jag var på studiebesök på den avdelningen. Jag är bra på studiebesök på avdelningar när jag är där. Typ, vad lång tid det tar för dom att duka upp en restaurang! Här ska det gå på en halvtimme, max! Längre tid har vi inte på oss mellan after skin och middagen. Där har dom stängt i nästan tre timmar för det! Butiken var jag dock bara några snabbissvängar i. Och där brukar jag kunna spendera timmar...

Fin snö var det de dagar jag var och åkte. Plus att jag håller nästan på att bli en jibber!! Vi kan ju låtsas som det i alla fall... Har för första gången ägnat en eftermiddag med att åka lift tre stolpar, sitta och hänga lite, hoppa, och göra om samma procedur. Nu måste jag ju nån gång ta tag i snowboardåkandet så jag kan satsa på riktigt. Fast jag börjar kanske bli lite för gammal.. Dement som jag är. (Glömde förresten att slå ut kassan idag, så jag fick gå tillbaka och göra det. Smartass.)

Som vanligt hade jag grym separationsångest när jag for där ifrån. Satt inne hela sista dagen, och när tåget gick var det bara en kär vän som var där för att säga hej då. Jag smiter undan lite lätt och säger hälsa alla. Förra gången jag var där var det typ hälften som jag inte ens träffade. Visst, har lite med att jag inte orkade gå runt och leta rätt på folk, men dom jag verkligen verkligen ville träffa hann jag med ändå. Men mest synd med den här resan var att jag var tvungen att fara där ifrån redan i fredags så jag missade den stora tävlingen, och Den Stora Festen i Baren! Jag försökte verkligen vara ledig, men tydligen klarar dom sig inte här utan mig en helg-kväll...

Jag är ledig på torsdag i alla fall, sen är det till att jobba jobba fredag-lördag, sen Semester!!! Panik över att jag än inte har några planer som sträcker sig längre än slutet på juli. Jag måste verkligen styra upp det där. Nu ska jag bara ta vara på de sista dagarna på den lilla anläggningen och njuta. Men separationsångesten har även slagit till här. Konstigt att veta att jag inte kommer att jobba med dessa människor igen. Men nästa år, då jävlar ska jag sitta på andra sidan baren minst en helg och se någon annan hälla upp en öl till mig!

"Det som oroar mig är att du verkar så ung"

Jag tror att jag på riktigt håller på tappa mitt minne. Kanske kan det här vara något för mig?

Jag har alltid haft ganska bra minne. Sjukt bra på att komma ihåg saker, ibland genom ganska konstiga omständigheter. Expert på att lagra onödig information om onödigt vetande. Det var tydligen mig dagisfröknarna kom till om dom undrade vems sockar dom hade hittat liggandes, typ. Bra på att komma ihåg ansikten på folk som inte har en aning om vem jag är. Till och med så att jag ibland kan strunta i att hälsa på någon jag ser på stan för att jag tror att den personen inte kommer att känna igen mig, för det var så länge sen, eller det är en kompis kompis som jag tror egenteligen inte borde veta vem jag är.

Men nu händer det oftare att jag glömmer saker. Idag till exempel, hittade jag åter mina underbara skidvantar och en av mina mössor. I tvättstugan. Jag var övertygad om att jag hade tappat dom på något skumt ställe. Där dom låg har dom legat i tre veckor, och jag kunde inte komma på det. Inte ens att jag hade tvättat i samma veva som dom försvann. (Fast varför skulle jag ha lagt den händelsen på minnet, så kanske var lika bra.) Det var förresten det andra paret vantar och den andra mössan jag tappade den här säsongen.

En annan gång var när jag var övertygad om att bankomaten hade ätit upp mitt bankkort. Jag hann tillochmed bli förbannad, ta en kölapp till banken och fundera på hur länge jag var tvungen att vara pengalös. Skulle vara svinigt jobbigt att behöva skaffa ett nytt kort och inte veta när jag skulle kunna aktivera det och så. Funderigar man har när man lever utanför stan. När jag äntligen kom fram till bankmannen och skulle ta upp körkortet ur fickan hittade jag istället, just det, bankomatkortet! Jag började ursäkta mig och prata om min misstänka demens jag lider av. "Det som oroar mig är att du verkar så ung" sa bankmannen skrattande åt mig. Jag kan bara hålla med. Det som förvånar mig mest med mig själv är att jag fick ut pengarna, men ändå trodde att kortet var borta.

Jag har oxå blivit jäkligt dålig på att känna igen folk. Det kan komma folk som jag vet att jag borde känna igen, men kan för allt i välden inte placera. Gäster som är här nästan varje helg, och folk som jag har festat med. Tredje gången jag träffar folk kan jag koppla namnet som jag har hört så många gånger till ett ansikte. Samma när jag ser på tv-seirer. Jag brukar vara ganska snabb på att känna igen skådisar, men nu på senare tid har imdb blivit ännu mer en av mina bästa vänner.

Men jag tror allt är en övergående fas. Annars skulle jag nog vara en fara för mig själv. Nog bara så att min hjärna är full av ansikten och måste rensas på ett tag. Egentligen är jag inte så orolig.

Typiskt

Här har jag gått i några veckor och tänkt, och nästan varje dag kommit på roliga ideer till blogginlägg. Har oxå funderat på ett namn ganska länge. Igår tog jag äntligen tag i saken och skapade.

Och vad händer? Kommer inte på ett smack intressant att skriva om. Prestationsångest någon?

För att berätta något inte så intressant så kan jag säga att vi har haft assoligt hela dan på den lilla anläggningen. Jag har jobbat och slutade först klockan tre. Sprang hem för att hämta solglasögon och bok och så tänkte jag sätta mig i solen och njuta lite. Ungefär fem minuter innan jag slutade så började molnen självklart att hopa sig. Jag trottsade dock och satt och läste i 1½ timme. Slukade. Jag som inte ens tycker att boken är särskillt fängslande. Kul att överraska sig själv ibland. Kan ju tillägga att jag är ledig hela dagen imorgon, och då är det lovat mulet och snö.

Sen tror jag att det har hänt en smärre katastrof. Mer om det senare, kanske. Jag tror seriöst jag börjar bli dement.

(Det första av många kommande onödiga inlägg som jag lovat mig själv att inte skriva)