"Det som oroar mig är att du verkar så ung"

Jag tror att jag på riktigt håller på tappa mitt minne. Kanske kan det här vara något för mig?

Jag har alltid haft ganska bra minne. Sjukt bra på att komma ihåg saker, ibland genom ganska konstiga omständigheter. Expert på att lagra onödig information om onödigt vetande. Det var tydligen mig dagisfröknarna kom till om dom undrade vems sockar dom hade hittat liggandes, typ. Bra på att komma ihåg ansikten på folk som inte har en aning om vem jag är. Till och med så att jag ibland kan strunta i att hälsa på någon jag ser på stan för att jag tror att den personen inte kommer att känna igen mig, för det var så länge sen, eller det är en kompis kompis som jag tror egenteligen inte borde veta vem jag är.

Men nu händer det oftare att jag glömmer saker. Idag till exempel, hittade jag åter mina underbara skidvantar och en av mina mössor. I tvättstugan. Jag var övertygad om att jag hade tappat dom på något skumt ställe. Där dom låg har dom legat i tre veckor, och jag kunde inte komma på det. Inte ens att jag hade tvättat i samma veva som dom försvann. (Fast varför skulle jag ha lagt den händelsen på minnet, så kanske var lika bra.) Det var förresten det andra paret vantar och den andra mössan jag tappade den här säsongen.

En annan gång var när jag var övertygad om att bankomaten hade ätit upp mitt bankkort. Jag hann tillochmed bli förbannad, ta en kölapp till banken och fundera på hur länge jag var tvungen att vara pengalös. Skulle vara svinigt jobbigt att behöva skaffa ett nytt kort och inte veta när jag skulle kunna aktivera det och så. Funderigar man har när man lever utanför stan. När jag äntligen kom fram till bankmannen och skulle ta upp körkortet ur fickan hittade jag istället, just det, bankomatkortet! Jag började ursäkta mig och prata om min misstänka demens jag lider av. "Det som oroar mig är att du verkar så ung" sa bankmannen skrattande åt mig. Jag kan bara hålla med. Det som förvånar mig mest med mig själv är att jag fick ut pengarna, men ändå trodde att kortet var borta.

Jag har oxå blivit jäkligt dålig på att känna igen folk. Det kan komma folk som jag vet att jag borde känna igen, men kan för allt i välden inte placera. Gäster som är här nästan varje helg, och folk som jag har festat med. Tredje gången jag träffar folk kan jag koppla namnet som jag har hört så många gånger till ett ansikte. Samma när jag ser på tv-seirer. Jag brukar vara ganska snabb på att känna igen skådisar, men nu på senare tid har imdb blivit ännu mer en av mina bästa vänner.

Men jag tror allt är en övergående fas. Annars skulle jag nog vara en fara för mig själv. Nog bara så att min hjärna är full av ansikten och måste rensas på ett tag. Egentligen är jag inte så orolig.